Har precis sett den sjunde i raden av mer eller mindre dåliga Hellrasier-filmer. Vet inte varför jag egentligen envisas med att se dem. Bortsett från den femte filmen, Hellraiser: Inferno, är resten verkligen inget vidare. Inte ens de två första som faktiskt gjordes (mer eller mindre) av Clive Barker själv.

I den här filmen får vi följa en ung och snygg, men ack så "rebellisk", journalist som gjort karriär genom sina reportage om knarkare och andra mindre lyckligt lottade. En dag hämtas hon upp till sin redaktör som visar henne en hemmavideo med ett brutalt självmord och snara återuppståndelse. Självklart reser vår hjältinna raka vägen till Bukarest för att undersöka vad som egentligen pågår. Otur för henne att Pinhead också är på semester

Men det är ett märligt Bukarest där alla talar engelska och mat inte ruttnar som det ska. Missarna i filmen är för många för att man ska orka räkna dem. Skådespeleriet är inte av bättre klass det heller. Det är sorgligt när Doug Bradley känns mer trovärdig i sin roll som infernalisk xenobite än vad någon annan är i sina respektive roller. Inte ens zombiesminket känns trovärdigt. Det är svårt att tro att filmen är från 2005 med tanke på de minst sagt usla specialeffekterna. Jag vet att Clive Barker var stolt över effekterna i den första filmen, men nog borde det utvecklats lite sedan dess.

Hellraiser: Deaders enda egentligt läskiga scen kommer tidigt och sedan går det bara utför. Hellraiser-serien har ibland en mystisk dragningskraft men försök undvika det här skräpet. Två monstertomtar med kedjor genom kroppen kvider tyst, och de hade varit färre om det inte varit för att det är just en Hellraiser-film. Lite glädje ligger i att det snart ska komma en ny Hellraiser: Prophecy där Clive själv skrivit manus. Håll tummarna.

Femte boken i Krönikorna om Thomas Covenant är en av mina stora favoriter. Jag har läst den i alla fall ett par gånger tidigare och delar av den har jag läst säkert tjugo.

Covenant Klentrogne reser tillsammans med Linden Avery på det enorma skeppet byggt av jättar. De söker Det Enda Trädet som behövs för att återställa Lagen och bekämpa Furst Nid. Upplägget påminner starkt om en annan favoritbok, Kung Capsian och skeppet Gryningen av C.S. Lewis. Resan går över enorma hav fyllda med varelser, lite då och då lägger skeppet till bara för att möta ytterligare mirakel. En "road-movie" i fantasybokformat.

Stephen Donaldson är en makalös författare... på sitt sätt. Han skriver om mörker, sorg och desperation. I denna femte bok är huvudpersonen Covenant inte längre "klentrogen" vilket gör att boken förlorar en viktig dimension. Jag älskar The One Tree för det den är men minns boken som mycket bättre. Kanske har jag mognat... eller saknar den numera de nödvändiga överraskningarna (av tydliga skäl).

På hemsidan har release-datumet för nionde boken släppts (om ett halvår ungefär) så titta gärna närmare. Krönikorna blir inte film däremot kan man kanske se fram emot GAP-serien på vita duken... (läskig och härlig tanke). Fyra monstertomtar studsar upp och ner i väntan på nästa bok.

Det är en halv evighet sedan jag såg den första Gudfadern-filmen. Eller åtminstone tio år sedan. Hur det än må vara minns jag bara fragment och även om det är en klassiker hade jag egentligen inga större förväntningar på Francis Ford Coppolas ?mästerverk? när jag åter bänkade mig framför TV:n.

Till min stora glädje uppfyllde filmen verkligen mina förväntningar. Jag vill inte påstå att den var som jag mindes den... den var bättre. Pacino, Brando, Caan och Duvall skapar tillsammans en av tidernas mest stämningstäta filmer.

Fyra monstertomtar är glada att hela trilogin står hemma i bokhyllan.