Monstertomtens betyg:

Monstertomtens betyg:

Det är många år sedan jag läste Strontium Dog för första gången i Sveriges bästa serietidning genom tiderna, Magnum. Strontium Dogs är framtidens muterade prisjägare, hatade av alla men ytterst nödvändiga. Johnny Alpha ser ganska normal ut bland sina mer eller mindre groteska kolleger, men hans ögon är klarvita och hans syn blickar genom allt. I Strontium Dog: Search/Destroy Agency Files 02 är flera hundra sidor av den gamla serien publicerad, med manuset skrivet till stor del av min favorit Alan Grant, mannen bakom The Invicibles. I övrigt är det ganska töntig och simpel sci-fi-action utan något som helst djup. Kul att bläddra igenom några minuter på dass, men ingenting av någon högre kvalitet.


Monstertomtens betyg:

Witchblade: Obekemono utspelar sig i feodala Japan där änkan till en mördad godsägare ger sig ut på en resa för att hitta ett sätt att verkställa sin hämnd. Manusförfattaren Fiona Avery har tagit stor inspiration från Akira Kurosawas filmer och Billy Tans teckningar passar perfekt. Det här är en spin-off som vidaöverglänser originalet.


Monstertomtens betyg:
'

Monstertomtens betyg:




Manusförfattare - tecknare
1-2: David Wohl / Brian Haberlin - Michael Turner
3-8: David Wohl / Christina Z - Michael Turner
9: David Wohl / Christina Z - Tony Daniel
10: David Wohl / Christina Z - Michael Turner / Marc Silvestri
11-22: David Wohl / Christina Z - Michael Turner
23: David Wohl / Christina Z- Michael Turner / Randy Green /Clarence Lansang / Dan Fraga
24: David Wohl / Christina Z - Randy Green / Jason Pearson
25: David Wohl / Christina Z - Michael Turner
26-31: David Wohl / Christina Z - Randy Green
32-34 - Christina Z - Randy Green
35: Christina Z - Ron Adrian
36: Christina Z - Louis Small Jr / Billy Ian
37-39: Christina Z - Randy Green
40-42 Paul Jenkins / Rick Veitch - Keu Cha
43-46: Paul Jenkins - Keu Cha
47: Paul Jenkins - Michael Zulli
48: Paul Jenkins - Francis Manapul
49: Paul Jenkins - Keu Cha
50: Paul Jenkins - Brian Ching
51: Paul Jenkins - Brian Ching / Martin Montiel
52: Paul Jenkins - Brian Ching
53: Paul Jenkins / David Wohl - Brian Ching / Francis Manapul
54-57: David Wohl - Francis Manapu
58: David Wohl - Brian Ching
59-60: David Wohl - Francis Manapul
61: David Wohl - Romano Molenaar
62-65: David Wohl - Fracis Manapul
66: Chuck Austen - Scott Benefiel
67: Geoff Johns / Kris Grimminger - Scott Benefiel
68-70: David Wohl - Francis Manapul
71: David Wohl - Leonard Kirk
72-75: David Wohl - Francis Manapul
76:Troy Hickman - Mike Choi
77: Troy Hickman - David Nakayama
78-79: Ian Edington - Tony Daniel
80-85 Ron Marz - Mike Choi
86: Ron Marz - Keu Cha
87: Ron Marz - Chris Bachalo
88-91: Ron Marz - Make Choi
92: Ron Marz - Mike Choi / Darwyn Cooke / Eric Basaldua / Keu Cha / Luke Ross / Francis Manapul /Rodolfo Migliari /Brandon Peterson / Bart Sears /Tery Dodson / Chris Bachalo /George Perez / Joseph Michael Linsner / Marc Silvestri / Mike Choi
93: Ron Marz - Mike Choi
94-95: Ron Marz - Stephen Sadowsky
96-98: Ron Marz - Mike Choi
99: Ron Marz - Adriana Melo
100: Ron Marz - Marc Silvestri / Brian Ching / Christian Gosset / Billy Tan / Keu Cha / Randy Green / Mike Choi / Adriana Melo

Just nu plöjer jag igenom stora delar av det Witchblade-material som är utgivet. Return of Paradox är en crossover som utspelar sig i en värld som tagen ur Ghost In the Shell. Androiden Nakiko har märkliga drömmar samtidigt som hon jagar en mystisk och brutal mördare. Det visar sig att den uråldriga artefakten Witchblade står i händelsernas centrum.

Det här är en rejäl spinoff. Med det menar jag att serien är riktigt, rktigt bra. Välgjorda teckningar och ett manus som är åtskilligt mer sofistikerat än det man finner ivanliga Witchblade. Ett sant nöje att läsa. Nu letar jag efter de fåtalet utgivna Darkminds-album som Image gett ut. Inte helt lätt att få tag på...


Monstertomtens betyg:

Den grafiska novellen 30 Days of Night har gett upphov till en stor mängd spinoffs som alla bygger vidare på Barrow-vampyrernas koncept. Tyvärr väljer man dessutom att fortsätta med en tradition av urusla teckningar. När detta vidare kombineras med mer eller mindre mediokra manus blir resultatet katastrofalt. Korta historier som Eben and Stella, Red Snow och Spreading the Disease är helt okej men resten är rent ut sagt skit. Vill man ha vampyrer och skräck finns det sannolikt mycket bättre alternativ. Undantaget är dock omslagen, vilka generellt sätt är ruskigt snygga.


Monstertomtens (samlade) betyg:

Den kultförklarade och prisbelönta serien 30 Days of Night har äntligen landat hemma hos mig och jag vet inte riktigt vad jag ska tycka. Detär en fatastiskt stilren och enkel historia om en grupp vampyrer som överfaller staden Barrow i norra Alaska. Faktum är att Steve Niles manus definitivt förtjänar stora delar av det beröm som ges serien. Ben Templesmiths teckningar håller dock en helt annan och otroligt mycket lägre kvalitet. Visst kan jag tycka att Photoshop och bildmanipulation kan vara häftigt, men det här tar priset. Emellanåt lyfter de oerhört simpla bilderna berättelsens raka spår men för det mesta blir jag bara frustrerad över att jag inte fattar vad man ser på sidorna. Enda undantaget, och då är det faktiskt ett JÄTTESTORT undantag, är vampyrerna, som är porträtterade på ett otäckt och brutalt sätt. Allt som allt lämnar jag alltså denna klassiker med någorlunda förnöjt sinne.




Monstertomtens betyg:

När jag var yngre hade jag en ganska ambivalent hållning till Jan Lööf. Jag både älskade och avskyde Skrot-Nisse, Min morfar är pirat och Felix. Troligen hade det att göra med den ganska otäcka undertonen i Jan Lööfs skapelser. Man kan aldrig vara riktigt säker på att det goda alltid segrar i slutet.

Numera älskar jag Lööfs skapelser med både beundran och en hel del sentimentalitet. Att man börjat ge ut han serier i restaurerad och samlad form är fantastiskt. Denna första volym innehåller en finnurlig självbiografi, knasiga bildmaipulationer och så klart serier. Först kommer historien om Ville som med hjälp av Kung Karl Gustaf, Olof Palme och en rymdvarelse löser en lång och krånglig konspirationsgåta. Därefter kommer fleraav de första Felix-äventyren.

Det här är härlig och rolig läsning. Ett måste för alla serieälskare i Sverige.


Monstertomtens betyg:

Ibland försöker jag läsa mig igenom gamla klassiker och ibland letar jag efter något nytt och fräscht. Bad Earth är just en så¨dan där ny upplevelse som jag blev sugen på efter att ha sett några av omslagen. Kortfottat är det en vältecknad action-kommedi av hög klass. En rymdens noaks ark landar på Jorden och ut strömmar miljoners-miljarder otäcka rymdmonster. En intergalaktiskt brottsling och en storbystad jordling är de enda som står mellan invasionen och total undergång.

Monstertomtens betyg:

Darren Aronofsky planerade ursprungligen att Brad Pitt och Cate Blanchet skulle spela huvudrollerna i storfilmen The Fountain. Så blev inte fallet och under flera år trodde man att filmen aldrig skulle se dagens ljus. Aronofsky som tidigt insett produktionens vansklighet såg till att själv få serierättigheterna till. Tanken var att ävon om filmen aldrig realiserades skulle historien i alla fall föras vidare i den grafiska novellens format.

Nu blev det slutligen en film och tack vare försenignarna kom denna ut samtidigt som den grafiska novellen från Vertigo, vilket annars inte brukar vara fallet med liknande spin-off produkter.

Själva serien är skapad av konstnären och serietecknaren Kent Williams med utgångspunkt från Aronofskys manus. Filmen, som jag recenserat tidigare, är otroligt vacker och med ett hisnande manus. The Fountain som grafisk novell följer manuset noggrannt och låter läsaren få glimtar och ledtrådar som inte fick utrymme på vita duken.

Eftersom historien fungerar utmärkt även i serieformat finns det bara en sak att eventuellt klaga på och det är teckningarna.Tyvärr faller den nästan 200 sidor långa berättelsen på att bilderna generellt sett håller väldigt låg kvalitet. Visst finns det ljusglimtar och visst är Williams en duktig konstnär, men serier är inte hans medium. Tecknignarna är ofta sketch-artade och slarviga och färgläggningen är minimal. Det hela är konstnärligt, men sällan attraktivt. Att man sedan marknadsför serien med att det tog Williams två år att färdigställa den känns skrattretande.

Med sorg i bröstet konstaterar jag att The Fountan - A Graphic Novel itne är någonting att hänga i granen. Se filmen, det är ett måste, men låt serien vara. Om man ändå skulle snubbla över den, hur det nu skulle gå till, räcker det med att bläddra igenom boken för att titta på några av de vackra målningarna, för det finns ändå en hel del vackert mellan pärmarna.



Monstertomtens betyg:

Till min barnsliga facination hittade jag Halo Graphic Novel, ett seriealbum som utspelade sig i dataspelet Halos universum och utgivet av Marvel. Nu har jag i och för sig bara spelat Halo 1, men tyckte det var ganska kul. Framförallt gillar jag hela conceptet med en värld formad som en ring, två stridande fractioner som "enas" mot en tredje, tuffa stridsrustningar och konstiga vapen.  Själva seriealbumet tyckts utspela sig kring händelserna i Halo 2. Kanske missar jag lite av charmen eftersom jag inte spelat uppföljaren, men i ärlighetens namn tror jag inte möget hade blivit bättre för det. I förordet skriver en representant från Microsoft hur fantastikt bra allt blev eftersom de aldrig hade någon deadline eller press och hur de fick arbeta med så otroligt duktiga tecknare...  

... var det en ursäkt, undrar jag?

 Albumet är indelat i fyra kapitel, vart och ett med en egen manusförfattare/tecknare och egen spin-off story. Första delen, The Last Voyage of the Infinite Succor, är ett rörigt mish-mash av halvtaskiga teckningar och dåligt regisserad action. Till på köpet blandas de målade teckningarna med extremt symetriska och datorrenderade pratbubblor. Ja, albumet över huvud taget gjorde att jag emellanåt förbannade de som kom på att man kunde manipulera och färglägga serier med hjälp av en dator. Tyvärr är det första, och sämsta, kapitlet även det längsta. 

Andra avsnittet, Armor Testing, ärmer intressant. Snabb action där en av Halorustningarna prototyptestas. Intressant färgläggning med hjälp av 3D-grafik. Hade kunnat stå på egna ben, i en egen tidning. 

Därefter följer ett kapitel, Breaking Quarantine, so är helt utan text. Faktum är att det mest är en massa springa, hoppa, skjuta, recis som i spelet men absurt tråkigt att läsa i en serie. Sist, men definitivt inte minst, har Moebius själv gjort en ganska "down-to-earth" serie om Covenants anfall på Jorden, Second Sunrise Over New Mombasa. Emellanåt taskigt tecknat, men engegerande och intressant story. I efterordet har Moebius själv skrivit att till skillnad från alla andra tecknare som ville delta i detta "otroliga projekt" (läs in min egen ironi här) och tvingades lämna in ett CV bad han helt enkelt Microsoft att kolla upp honom på nätet. 

Boken, om man får kalla det så, avslutas med flertalet stora färgbilder av flera olika konstnärer. De är ofta fantastiskt vackra men har egentligen inget i en serietidning att göra. Bilderna överst är just fyra sådana målningar. 

Allt som allt är det 150 sidor trams, med några få undantag, som inte förtjäner mer än en enda lite xenofobisk monstertomte. I slutändan är jag besviken men inte förvånad. Synd är det dock... det hade ju kunnat bli så bra. Stöter man på albumet kan man snabbt bläddra igen om det och ägna lite mer tid åt kapitel 2 och 4. Själv blir jag mest sugen på att spela Halo 2.