1959 skrev Robert A. Heinlein Starship Troopers. Året därpå vann han en Hugo för bästa novell. 1997 kom så äntligen filmversionen av denna science-fiction-klassiker. Paul Verhoven skapar en fantastisk film med mängder av specialeffekter och action. Förvisso innehåller den inga enorma skådespelarinsatser, men det är å andra sidan inte nödvändigt. Karaktärerna liknar mest Barbie och Ken ... men med stora vapen och futuristiska hjälmar. Verhoven tar nämligen fasta på Heinleins satiriska ådra. Det finns många likheter med det amerikanska samhället och filmens militariserade utopi. Dessutom håller de gamla CGI-effekterna utmärkt än idag. En blandning av action, satir, effekter och humor gör Starship Troopers till en riktig klassiker.



Monstertomtens betyg:

På mång sätt har Joss Whedon nog sett Serenity som chansen att åtminstone få berätta delar av den historia som egentligen planerats att sträcka sig över hela sju sässonger. Inte helt underligt får detta inte plats i en enda film. Det är mer påkostat än TV-serien men plotmässigt fungerar filmen ungefär som ett avsnitt. Berättelsen kretsar kring de mystiska Reavers och vad som skapat dem. Kärlekshistorien mellan Mal och Inara får ingen plats över huvud taget och även om Rivers mystiska förmågor blommar rejält får man egentligen inga större svar där heller.

För alla som älskade och fortfarande älskar Firefly (vilket är rätt många) är filmen ett måste. Men är man inte bekant med TV-serien och sedan tidigare lärt känna Mal, Zoe, Jane, Wash, Simon, Inara, River och Book tidigare är det en typisk B-film.

Monstertomtens betyg:

Alverna och andra mystiska folk förde en gång i tiden krig mot människorna. En långvarig fred har dock stillat blodflödet men samtidigt har mänskligheten mer och mer pressat undan andra folkslag med sina städer. När alvprinsen Nuala återvänder från sin exil planerar han att bryta vapenvilan och återväcka den Gyllene armén för att slakta sina fiender.


Självklart hamnar Hellboy i hans väg.

Regissören Guillermo del Torro, som för övrigt ska regissera de två kommande Bilbo-filmerna, fortsätter med sina fantastiska karaktärer och historier. Ett mönster börjar i högsta grad framträda. Mimics människolika kackerlackor, supervampyrerna i Blade II, faunen och Bleka mannen i Laberinto del Fauno, och så alla de fantastiska varelserna i de två Hellboy-filmerna. Del Torro gör kort och gott fantastiska varelser.

Hellboy II är en underbar, fantasisprakande kaskad av action och saga. Det enda man egentligen kan önska är att den hade varit längre så jag fått vila ögonen på allt det underbara. Ron Pearlman gör ytterligare en perfekt tolkning av den röde galniningen och Selma Blair är hans brinnande sidekick. En stor plats i mitt hjärta får även dödsängeln som är otäckt häftig med ögon på vingarna istället för i ansiktet.


Monstertomtens betyg:

Med skakig handkamera följer vi några unga människor i New York. Först på en avskedsfest och kärlekstrassel. Men snart slits vardagen sönder av något fruktansvärt som får 911 att blekna i jämförelse. Någonting har anlänt och börjar slita staden i strimlor. Något stort och okänt. Något ondskefullt.

Cloverfield är författaren Drew Goddards, mannen bakom succen Lost, och producenten J. J. Abrams skapelse. Regissören Matt Reeves, annars fullständigt utan vettiga meriter, har omvandlat detta skrämmande manus till en hisnande historia som är en blandning av Blair Witch Project och Independence Day. Det är skrämmande och kusligt att följa ungdomarna så tätt inpå att man nästan kan känna stanken av rädsla. Inte heller lättas mystiken på något sätt, det ges inga svar, bara frågor.

Enda invändningen, och det som hindrar Cloverfield från att bli en fullpottare, är de valda huvudpersonerna, som förvisso presenteras på ett övertygande och intressant sätt, men som i övrigt är platta och tråkiga, trots omständigheterna. Om filmen handlat om en vanlig familjs umbäranden i detta katastrofen New York vore det pricken över i:et. Fotomodellsvännerna i högklackat är måttligt trovärdiga.

Men, ändå, det är en ny klassiker. En film som ingen glömmer. Så jag säger bara: "Iä, iä, Cthulhu fthagn".


Monstertomtens betyg:

Blade Runner är en av tidernas största klassiker, både inom sci-fi och rent generellt i filmhistorien, stilbildande och nyskapande. Fylld med fantastiska effekter och ett bitande manus.

Harrison Ford spelar den hårdkokta Rick Deckard, en Bladerunner vars jobb är att hitta och "pensionera" robotar som är allt för människolika, och därmed farliga för samhället då de tenderar att revoltera. Detta är precis vad som sker då fyra av dessa robotar, varav en spelas av ingen mindre än en råblonderad Rutger Hauer, slipper lösa. Nu är jakten i full gång igång.


Berättelsen kretsar dock inte bara kring häftig action och vackra vyer över en dystopisk framtid med flygande bilar och kollosala byggnader. Nej, det handlar om vad det innebär att vara mänsklig. Vem har rätt att ta en annan persons liv och var går gränsen mellan människa och icke-människa? Hur långt ska man följa sina principer och hur länge kan man blunda för lidandet och sanningen?

En underbar film, både till manus, regi och rent visuellt. Det långsamma tempot är betryggande, något som åtskilligt fler av dagens filmer skulle må bra av. Ett av Ridley Scotts många mästerverk och min personliga favorit.


Monstertomtens betyg:

Den första Fantastic Four-filmen som kom 2005 var utan tvekan usel. Inte ens Dr. Doom imponerade. Han hade ju aldrig sin mask på sig! Varför ... ja VARFÖR ... trodde jag att uppföljaren skulle vara bättre.

Fantastic Four: Rise of the Silver Surfer placerar oss återigen bland världens fyra mest tråkiga superhjältar, Mr Fantastic, Invisible Woman, The Thing och Human Torch. Nu är det en mystisk silversurfare (ytterligare en av Marvels absolut sämsta påhitt) som förebådar Jordens undergång. Han jobbar nämligen för den planetätande skurken Galactus.

Men allt blir bara pankaka. Alla kvinnliga roller spelas av ristolin-pumpade våp, inklusive filmens största namn, Jessica Alba, som ser ut att bära en peruk genom hela spektaklet. Galactus har reducerats från en gigantumkille till ett stort svart ... ja ... moln.

Visst finns det några scener att minnas, som till exempel då Human Torch slits upp i atmosfären och slocknar. Dessutom är faktiskt Silver Surfer väldigt snyggt gjord. Men på det stora hela håller inte ens effekterna för att hålla filmen flytande. Och då ska jag inte ens tala om det obefintliga manuset vilket som bäst hört hemma i en taskig action från tidigt 90-tal.

En och en halv uttråkad men knappast överraskad tomte hånflinar åt världens mest pinsamma superhjälte som egentligen borde heta Rubber Doll Man. Dessutom dyker Dr. Doom åter upp utan sin mask. Va fan! Han krossar inte ens några speglar!

D-war, eller Dragon War, är en märklig kobination av koreanska legender och amerikansk action uppblandat med specialeffekter som Xena hade varit stollt över. Med andra ord är de fruktansvärda. Dåliga.

Inte heller manuset är något att komma med. Kanske, men bara kanske, skulle en annan regissör, för mig okände  koreanen Hyung-Rae Shim som även skrivit manus, kunnat få denna vinglösa drake att flyga likt den goda draken gör i filmen. Ett par scener är minnesvärda tack vare halvtaskigt gjorda men ändå vissuellt intressanta CG-animationer.

Tänk er Jurrasic Park med missiler ... eller inte. Storyn bygger på en gammal legend om en ond och en god drake som söker efter en magisk kvinna vilken kan få dem att bli ännu mäktigare. Det hade som sagt kunnat bli häftigt, men allt fummlas bort på de mest klantiga sätt. Värst är kanske de onda soldaterna (exakt var de kommer från förstår jag inte) som är ruskigt lika orcherna i Sagan om de två tornen, fast i D-war har de kromade rustningar.

En och en halv monstertomte till denna potentiellt häftiga men tyvärr kraschlandade klumpeduns. Beklagar att jag någonsin köpte den.

Till skillnad mot vad många tror är 2007 års biosuccé (ja, succé enligt mig i alla fall) den andra långfilmen om de makalösa förvandlande robotarna från Cybertron. Den första "Transformers: The Movie" kom 1986 och var med den tidens teknologi fantastiskt framställd. Den var nämligen tecknad.

Hu som helst har regissören Michael Bay omskapat mina älskade robotar (jag håller fortfarande på och kämpar mig igen 350 avsnitt transformers i serieform) för att passa både spelfilmsmediet och ett nytt årtusende.

Optimus Prime har fått en upphottning, Bumbelbee är en Camaro istället för den klassiska VW-bublan och på det hela förvandlas de gigantiska maskinerna på åtskilligt mer avancerade sätt än vad de någonsin gjort tidigare.

Men det skjuts och förstörs så det står härliga till. Sällan har man skådat en så underbar inledningssekvens som då Blackout (en ondskefull decepticon förvandlad till en militärhelikopter) mystiskt närmar sig en militärbas. För sent inser de ynliga männsikorna vad de har att göra med ... men då är det ju för sent.

Fyra överlyckliga tomtar ges till denna fantasieggande film. Nu väntar jag bara på den förutspådda uppföljaren kring vilken det är så mycket hemlighetsmakeri. Mina kulor lägger jag på att Megatron återupplivas av planetätaren Unicron, vilket tvingar Starscream (min favo) att slå sig ihop med Autoboterna. Det är ju inte för inte som Megatron säger:

"Starscream, you fail me ... yet again!"

En fluga kommer surrande, flyger fram och tillbaka och landar slutligen på några ögonfransar. Ögat sluter sig som en köttätande växt och fångar den olycksdrabbade insekten.

I början på 90-talet visade MTV den väldigt annorlunda animerade serien Aeon Flux i vilken hjältinnan med samma namn dör i slutet på varje avsnitt. Nu (2005) har spelfilmen äntligen kommit, och det är en mycket intressant skapelse.

Regissören Karyn Kusama har valt att spela in filmen i Tyskland, bland annat därför att landet erbjuder många intressanta arkitektoniska inspelningsplatser. Bland annat har man befunnit sig i ett enormt krematorium och i en testtunnel för jetflygplan.

Över lag är det visuella av stor vikt. Stora mängder kläder syddes upp för att illustrera den futuristiska dystopin.



Dock skiljer sig filmen rejält från de tecknade kortfilmerna. Nämnvärt är att Aeon Flux aldrig dör och dessutom är ganska smakfullt klädd, vilket hon verkligen inte är i sin ritade version. Men bra blir det och någonstans är det märkligt att filmen fått så pass lite uppmärksamhet. Charlize Theron spelar utmärkt i huvudrollen och action blandas med ett intressant manus och vackra bilder.


Monstertomtens betyg:

När man tittar på omslaget till Lady in the Water får man känslan av att det är en mystifierande berättelse i en magisk värld med myriader av märkliga väsen och varelser.

Aaargh! Så är det verkligen inte. Filmen utspelar sig i ett förvisso märkligt men utomordentligt tråkigt hyreshus i Philadelphia. Där kan uppenbarligen alla få husrum eftersom det finns allt från hasch-tomtar till enorma mexikanska familjer och filmrecensenter. Till på köpet har de en stor pool som är till för alla och bortom den vildvuxna gräsmattan ligger en skog ... mitt i Philadelhpia?

Om Lady in the Water varit en film med känsla hade allt det här varit ursäktat. Men filmen saknar all den magi som flera av M. Knight Shyamalans tidigare filmer har. Den är tråkig, osammanhängande och ofta fruktansvärt töntig. Med aspirationer att visa på magin-i-vardagen-som-vi-bara-måste-öppna-ögonen-för- att-se visar den istället på västvärldens okuvliga behov av löjlig och förnedrande sentimentalitet.

Ibland märker man av viljan att skapa en av Shyamalans berömda aha-upplevelser, som den att Bruce Willis är död i Sjätte sinnet, att Samuel L. Jackson är skurken i Unbreakable och att byn i The Village är ett enda stort experiment, men det fungerar inte här. När den lille idiotiske pojken från Heroes börjar spå i flingpaket har i alla fall min gräns blivit nådd. Dessutom gör regissören sin obligatoriska cameo, men tar nu platsen som "den utvalda räddaren av hela mänskligheten". Herre Gud, vad dåligt det är!

Det är inte ofta jag somnar ifrån en film, men det gjorde jag med Lady in the Water. Självklart såg jag färdigt den nästa dag, men den blev inte bättre av det. Se gärna M. Knight Shyamalans andra filmer. De bjuder på flera timmars bra hollywoodmystik. Men den här filmen ska förpassas så långt bort som det bara går från allt vad filmälskare heter.


Monstertomtens betyg:

Immortel (ad vitam) gör mig inte klok. Jag kan inte bestämma mig för om jag gillar den eller inte. Verkligen, det känns som att min själ är kluven i tu.

Filmen är gjord/skapad/regisserad av den franske serietecknaren Enki Bilal och är delvis baserad och inspirerad av några av hans album. Serieälskare som jag är tycker jag mig hela tiden se rutorna och textflödet, som om det vore en serie.

Filmen utspelar sig i ett framtida New York och miljöerna är en otroligt vacker blandning av Blade Runner och Det Femte Elementet. Storyn bygger på att den egyptiske guden Horus anländer till staden för att återupprätta sitt eviga liv, vilket titelns Ad vitam antyder (latin för något i stil med "till det eviga livet").

Immortel (ad vitam) bjuder in till makalösa effekter, och här har man verkligen gått hela vägen. Majoriteten av skådeespelarna är nämligen mer eller mindre datoranimerade. Jag kan se hur Enki Bilal ville att filmen skulle gestalta sig, men tyvärr uppfyller den inte kraven. De datoranimerade karaktärerna är som regel stela, dåligt gjorda (tja, allt är ju relativt) och skär sig mot de riktiga skådespelarna.

Tyvärr är de riktiga skådespelarna också en del av problemet. De är nämligen nästan lika stela som de datoranimerade och de skådespelar om möjligt sämre.

Visst är den vacker och visst kan jag se Enki Bilals vision för mitt inre öga, men filmen håller inte måttet. Till på köpet förmedlar den tyvärr en väldigt märklig syn på våldtäkt (om en gud våldtar en kvinna han skapat, är det okej då?) som ger bitter eftersmak.

Immortel (ad vitam) får tre väldigt ledsna tomtar som ska titta närmare på Enki Bilals serier istället för hans dåliga film.


Kolla in filmen på IMDb, och om du ser den kika även på diskussionerna kring "våldtäkten".

Efter en lång dags vandirng (!?!) orkade jag inte annat än att plocka fram en bra rulle och däcka framför skärmen. Förstahandsvalet var Mimic 2, men efter en kort inledning insåg jag att jag redan sett den, och att den förmodligen var riktigt dålig, eftersom jag inte kom ihåg någoning.

Istället plockade jag fram 2009: Lost memories, en film jag definitivt inte hade stora förväntningar på. Jag hade ett vagt minne av dåliga recensioner i bakhuvudet och mitt senaste möte med koreansk film gick inget vidare.

Gissa om jag blev förvånad!

Filmen inleds med en kort genomgång av Japans historia fram till 2009. En alternativ historia! I 2009: Lost memories allierade sig nämligen Japan med USA under Andra världskriget och därmed kunde man obehindrat fortsätta sina imperialistiska ambitioner. När filmen sedan börjar på allvar utspelar den sig i ett före detta Korea, numer en del av Japan.

Actionsekvenserna i 2009: Lost memories är bland de bästa jag sett. Våldet är rått och snabbt, välkoreograferat och realistiskt (well...). Samtidigt finns det mycket blod, giganstiska vapen och säkert upp emot hundra personer som mejas ner på ett eller annat sätt. Brutalt men otroligt underhållande.

Filmen hade klarat sig på bara sin action, men det finns mer! Som titeln antyder, och inledningen bevisar, rör man sig i gränslandet till science-fiction. Utan att avslöja för mycket kastas filmen efter någon timme långt över denna gräns. Jag minns att jag tänkte: "Åh, tusan. Nu sjönk den från en fyr-femma till en trea". Men snart insåg jag att även detta drag (återigen, svårt att skriva utan att avslöja twisten) hjälpte filmen än närmare fulländning.

Som om inte detta vore nog har 2009: Lost memories paraleller till dagens samhälle. Poliserna som tillhör JBI, Japanese Bureau of Investigation, är skoningslösa och kalla och Japan bedriver en kraftig kulturimperialism, vilken framstår tydligast i kontrasten mellan huvudpersonen, som är korean, och hans bäste vän, som är japan. En scen som växlar mellan högtidsfirande japaner och koreanska rebeller som skjuts ihjäl är ett filmiskt mästerverk som jag aldrig kommer glömma. Samtidigt som det berör är det ett finger åt västvärden i allmänhet och USA i synnerhet. Folk dör utan att vi bryr oss!

Regissören, och debutanten, Si-myung Lee har verkligen klämt ut sista droppen ur en liten budget. Enda gången det märks är när de stora  explosionerna (tänk helikoptrar och tankerfartyg som omvandlas till brinnande moln och fritt flygande atomer) ser ut som det de faktiskt är: miniatyrer som sprängs i slow motion. I huvudrollen har man fått med den välkände skådespelaren Dong-kun Jang, som till och med lärde sig japanska för rollen. Så gott som alla andra roller har besatts med passande och duktiga skådisar. Ingen känns överflödig eller anonym.

Sammanfattnigsvis vill jag försvara fyra stolta och en rullstolsbunden monstertomten (han är stolt han också förresten) med att 2009: Lost memories har ett intelligent manus, bra skådisar, vågar ta ut svängarna, grym action, bra skådisar (alla asiater ser inte likadana ut) och paralellerna till verkligheten.


Kolla gärna in filmen på IMDb.