Dnevnoy dozor
Underbar film som fortsätter på det som den första skapade. Fyra monstertomtar blodtörstiga monstertomtar väntar ivrigt på slutet som ska komma med Twiligt Watch 2009.
Nattens väktare
Med ett filmspråk som påminner om Jean-Pierre Jeunets sakapar regissören Timur Bekmambetov ett övernaturligt universum fyllt med skräck, magi och komik. Underbara dialoger, märkliga karaktärer och stor fantasi gör att filmen håller absolut toppklass. Fyra skugglika monstertomtar kliver över till vår värld från Dysterheten.
Death Proof
Death Proof går igång på alla grindhouse kännetecknen. Handlingen kretsar kring Stuntman Mike som mördar unga tjejer genom att ta dem på en åktur i sin stuntbil, bara för att i nästa stund krocka bilen i hög hastighet mot en vägg eller liknande stillastående föremål. Det finns inga plot-twists som svänger runt handlingen i Death Proof. Den är enkel som få men innehåller självklart Tarantinos underbara dialoger och känsla för coola filmklipp. Det är dessutopm underbart att han fortsätter den goda traditionen som inleddes i Pulp Fiction med att återuppliva gamla avdankade skådisar som istället får göra rejäla paradroller. I Death Proof är det Kurt Russel som få agera den ondskefull stuntmannen.
Zoe Bell, som här spelar sig själv, är stuntkvinnan som var body-double för Uma Thurman i Kill Bill och har fått stående ovationer för sin insats. Själv tycker jag hon passar bättre som stuntkvinna, för skådespela kan hon verkligen inte och Tarantino-dialogerna blir som kall havregrynsgröt i hennes mun.Allt som allt är det en stabil Taqrantino-rulle. Även om den inte är en av hans bästa står den sig väl i den hårda konkurrensen. Vill du se snygg action och lyssna på långdraget, men häftigt, dravel ska du se Death Proof.
Monstertomtens betyg:
Behind Enemy Lines
Man kommer verkligen inte långt med en tagline som lyder som följer: "In war there are some lines you should never cross."
Okej, om taglinen var riktigt urusel var filmens anslag desto bättre. Jag kände igen filmtiteln men den hade flytit ihop med alla andra usla krigsfilmer som Hollywood kräkt ur sig genom åren. Kanske var det taglinens fel också att när filmen nu gick på TV hade jag inte minsta tanke på att se den ... förrän jag råkade på en fartfylld luftstrid med ett F-18. Otroligt häftigt anslag.
Kanske fortsatte inte filmen i samma förkrossande tempo men den var ändå helt klart sevärd. Jag gillar Owen Wilsons töntiga charm, som här förstärks av att han här spelar en hård amerikansk soldat, och Gene Hackmans femtio-elfte tolkning av en marinofficer.
Filmen är en enda stor kliché. Amerikanskt flygplan skjuts ner bakom fiendens linjer. Ensam amerikan måste ta sig hem medan byråkratin motarbetar räddningsförsök. Att piloten gjorde fel när han faktiskt flög över fiendeland gottgörs av att man nu kan avslöja ett massmord. Slutligen blir alla så patriotiska att tre helikoptrar fyllda med soldater och ammunition åker och hämtar den försvunna amerikanen. Massor av jugoslaver skjuts ihjäl och alla lever lyckliga resten av sina dar.
Det är skrattretande dåligt emellanåt, men samtidigt välproducerat. Filmen levererar det man vill ha ... om det man vill ha är hjärntvättad amerikansk action.
Monstertomtens betyg:
Antikiller
Själv köper jag inte helt och hållet Antikiller, som känns som en halvtaskig hollywoodrulle på ryska. Men det är ryskan som förgyller. De små snyttarna av östeuropeisk kultur gör filmen sevärd. I övrigt är Yuri Kotsenko, som spelar huvudpersonen Lis, extremt hård, så som actionhjältar bara kunde vara på åttiotalet.
Tre väldigt röda tomtar till Antikiller från 2002. Själv tänker jag hålla ögonen öppna för uppföljaren.
300
Ungefär så är även 300. Frank Miller har ju varit i farten igen och till skillnad från Alan Moore, experten på kluriga historier, har han en fingertoppskänsla för välkoreograferat våld.
300 lättklädda greker har aldrig sett så bra ut. Regisserar gör Zack Snyder, som även ska regissera The Watchmen. FEM maskulina monstertomtar till 300.
Flying Dagger
Den kinesiske regissören Yimou Zhang har tidigare gjort filmen Hero, som jag tyckte riktigt bra om. Tyvärr blev hans andra stora film, Flying Daggers, en rejäl flopp och gjorde mig därmed ganska besviken. Faktum är att jag stängde av filmen halvvägs igenom därför att den var så dålig (såg färdigt den en dag senare, utan att den blev nänmvärt bättre).
Filmen utspelar sig i ett medeltida Kina där två poliser, Jin och Leo (spelade av Takeshi Kaneshiro respektive Andy Lau) har tio dagar på sig att hitta den nya ledaren för De Flygande Dolkarnas Hus. Ganska omedelbart blandas även den vackra men blinda Mei (spelad av Ziyi Zhang) in i historien.
Flying Daggers skulle var vacker, och det kan man väl säga att den är också om det varit i stillbildsformat, men allt förlorar sin skönhet i och med uselt skådespeleri och ännu sämre regi. Fajterna, vilka jag såg fram emot, var tråkiga och koreograferade in absurdum. Faktum är att alla de "vackra" momenten faller på taskig regi, dålig klippning, och kassa effekter. I den "mäktiga" slutscenen blåser en snöstorm in över landskapet. Problemet är bara att i häften av klippen är träden täckta av snö medan de i andra hälften fortfarande är höstgula.
...och det var bara ett exempel.
Visst hade filmen några höjdpunkter, men de var i ärlighetens namn få. Bäst var alldeles i början av filmen när Mei använder sina rockärmar för att svinga ett svärd. Tyvärr föreleds den scenen av en lång och tråkig trummscen. Två fightsugna monstertomtar vill nu se en bra asiatisk film, för en gång skull.
Titta gärna in på IMDb för att se vad andra tyckte om filmen.
A Bittersweet Life
Spänningen var på topp när jag för första gången skulle kolla på film hos några vänner. De har nämligen flyttat till radhus och inrett en bio i källaren. Ja, EN BIOGRAF!!! Mer eller mindre i alla fall.
Problemet låg i valet av film. Har man en bio hemma har man ju sett det mesta. Vi gillade alla asiatisk film så i slutändan blev det A Bittersweet Life, eller Dalkomhan Insaeng som den heter i orginaltitel på koreanska.
Filmen skulle vara en kombination av en himla massa saker, vacker som ditten och action som datten. Man kunde nästan ana att den skulle falla pladask.
Huvudrollsinnehavaren rörde knappt en muskel i ansiktet och liknade mest en skyltdocka. Acionsekvenserna, i klassisk brutal Hong-Kong action var väl helt okej, men utan känsla spelar det ingen roll (se bara på den sista Matrix-filmen). Sedan var den varken rolig eller spännande utan en ganska tramsig historia om gangstrar och tuffa typer, berättad på ett absurt långsamt och (för mig) plågsamt sätt. Jag har ingenting emot långsamma filmet, vad det nu ska betyda, men om det inte skapar någon effekt eller känsla har det ingenting där att göra.
Det enda som egentligen var riktigt bra var en kort comic-relief i form av en rysk-koreansk vapenhandlare och hans kollega som sitter i en bil. Då garvade jag.
Scener som skulle vara häftiga och mäktiga, "ladda-vapnet-snabbt-som-tusan-scenen" eller själva slutknorren, var tafatta och påklistrade. Snacka om att jag blev förvånad när jag insåg att regissören var ingen mindre än Ji-woon Kim som regisserat A Tale of Two Sisters. Jaja, Spielberg gjorde sin 1941 och Burton sin Ed Wood.
I brist på riktigt fina animerade monstertomtar får ni föreställa er två besvikna och förvånade småttingar som hoppar upp och ner i väntan på nästa BRA film i "hemmabiolandet".
Kolla på IMDb om du är intresserad av mer information om filmen. Titta särkilt på ett inlägg som heter "Hard to find a fault with this movie" för att få min raka motsats vad det gäller tycke och smak... eller uppfattningsförmåga (har vi sett samma film!?!).
The Italian Job (2003)
The Italian Job, från 2003, är en nyfilmatisering av 1969 års version med Michael Caine. Jag misstänker starkt att originalet är bättre. Trots mer eller mindre stora namn som Mark Wahlberg, Charlize Theron, Donald Sutherland och Seth Green famlar filmen helt och hållet i mörker.
Stabila Edward Norton lyckades inte göra någonting av sin roll som feg och klen skurk. Kanske var det på grund av den extremt plastiga mustaschen, vad vet jag. Inte heller Mos Def (rappare till vardags och äventyrlig alien i Liftarens Guide till Galaxen) kunde "coola till" sin supertrista roll.
The Italian Job handlar om ett gäng kriminella som gör en stöt i Venedig. En av dem (Edward Norton) förråder resten, snor bytet och skjuter kassaskåpsexperten (Donald Sutherland). En tid senare ska de lurade medlemmarna, ledda av Mark Wahlberg, sno tillbaka guldet, mest på skoj. Man tar hjälp av den döde kassaskåpskillens dotter (Charlize Theron) som brås på far sin.
Filmen har samma upplägg som Jönsonligan filmerna eller Ocean's Eleven, men saknar helt humorn och glimten i ögat. Bortsett från stötarna alldeles i början och i slutet av filmen var den bortkastad tid, något de kanske anade när de skrev taglinen: Steal the day. Till på köpet var den j*****t korkad. Har inte Hollywood smartare manusförfattare eller tror de kanske att folk kommer utföra stötarna på riktigt om de är för trovärdiga (om du ser filmen kan du kanske förklara för mig varför Seth Green helt plötsligt kan stoppa tunnelbanetåg med sin dator).
Hmm... ja, en film som man gärna missar och lätt glömmer. Det är just sådana produktioner som bevisar att Hollywood bara (re)producerar gamla koncept. Att det snart ska komma en The Italian Job II: The Brazilian Job gör mig bara trött. Två monstertomtar får The Italian Job, och det är bara för att det är så många goa skådisar med.
Är du ändå nyfiken kan du alltid kolla vidare på IMDb, men bäst är att helt enkelt glömma bort min recension, glömma bort filmen och se någonting som inte är ett slöseri med tid.
X-men 2
När vi kom hem igår och insåg att X-men 2 gått på TV plockade jag och sambon dvd:n ur bokhyllan och bänkade oss framför skärmen. Själv såg jag den för tredje eller fjärde gången, men hör och häpna, den blir bara bättre och bättre.
Filmen i sig utspelar sig under en väldigt kort tidsperiod, 24 timmar eller något åt det hållet, vilket gör att det känns som om det hela tien händer något.
Visst saknar man Gambit, men hans namn dyker ju ändå upp en kort sväng. Bortsett från detta har Bryan Singer gjort två otroligt bra X-men filmer (blev paff när jag insåg att det inte var han som gjorde X-men: The Last Stand) som är värda att se om och om igen. Nightcrawler mordförsök på presidenten och Magnetos makalösa utbrytning är två scener som är oförglömliga.
Den dvd jag har är en specialutgåva på två skivor. Själva filmen är förlängd med över en halvtimme och för alla som älskar "x-tramaterial" finns här så det räcker och blir över.
En solklar actionfyra hos monstertomtarna. Jag kommer garanterat se filmen många gånger till under mitt förhoppningsvis långa liv.
Kolla in filmen på IMDb.
Kolla in X-men 2:s egen hemsida.
