Vikingarna känner ingen rädsla men har fått för sig att just denna för dem okända känsla låter en flyga. Således ger de sig ut på jakt efter någon som kan lära dem rädsla... och kommer så småningom till gallernas kust.

Asterix, Obelix och druiden Mirakulix reser till Egypten för att hjälpa till med ett palatsbygge. En underbart välgjord serie där vi bland annat får reda på varför sfinxen saknar sin näsa.

Romarna inser att om de berövar gallerna sin trolldryck kan de besegras. Därmed kidnappar man druiden Mirakulix, vilket ger oanade följder.

Det första Asterix-albumet är en klassiker. René Goscinny och Alberto Uderzo inleder sitt makalösa sammarbete. Intressant är att se hur Asterix och Obelix ser lite märkliga ut i de första sidorna.

Jag bör även tillägga att Asterix-serierna var en av min barnoms största serie-influenser. Jag läser mig igenom albumen regelbundet någon gång om året eller så.

Sam Bell (Sam Rockwell) jobbar av sitt treårskontrakt som ensam gruvarbetare på månen. Hans enda sällskap är datorn GERTY (vars röst tillhör Kevin Spacey). När hans hemresa närmar sig börjar en rad olyckor ske.

Filmens inledande halvtimme påminner så mycket om 2001: A Space Odyssey att jag blev lite irriterad. Därefter drar filmen in på ett spår som, utan att avslöja för mycket, redan gjorts flertalet gånger. Filmen har fått ett otroligt mottagande och en åtta på Imdb är inte heller illa. Men jag kan inte riktigt förstå ovationerna. Visst är det en bra film, men det är en rippoff rakt igenom.

Det mest förnöjsamma, om man nu kan kalla det så, är panikkänslan som sprider sig då man identifierar med huvudpersonen som inser att han är helt ensam, totalt oönskad och dessutom långt, långt bort från resten av månskligheten, på månen.

Snygg poster är det i alla fall.

Så som många framgångsrika serierromaner har Marjane Satrapis Persepolis blivit långfilm. Likheterna mellan de två versionerna är väldigt stora. Det enda jag saknar i filmen är seriens svarta humor. Filmen, som för övrigt fått enormt goda recensioner, blir således väldigt mörk. Trots detta är den väl värd att se och fungerar väl som kontrast mot Disney och japansk Anime.

År 2012 ska världen gå under enligt Mayaindianerna. Detta tar Roland Emmerich, mannen bakom Independece Day, Godzilla och Day After Tomorrow, fasta på. John Cusack spelar en frånskild tvåbarnasfar med författardrömmar. När så jordskorpan börjar falla sönder till följd av förhöjd solstormsaktivitet (!?) börjar en vild färd för att rädda familjen.

Ser man till effekterna är det väl en ganska häftig film. Ändå har man sett det förrut. Sprickor i marken, vilkanutbrott och hus som rasar ner iunderjorden är ingenting nytt. Visst, i 2012 görs det i något större skala än tidigare, men det hjälper inte.

Att manuset sedan är tunnt som flor och slutet något av en besvikelse gör inte att 2012 blir lättare att uppskatta. Det är helt enkelt en äventyrsfilm fullspäckad med effekter. Hade den bara varit kortare vore betyget högre. Som det är nu blir man lite uttråkad.

Le Dernier Combat (Den sista striden) är Luc Bessons första film. Manuset är skrivet av regissören tillsammans med huvudrollsinnehavaren Pierre Jolivet. Dessutom är det den första av en lång rad filmer där Luc Besson använder sig av skådespelaren Jean Reno och musikern Eric Serra.

Le Dernier Combat utspelar sig någon gång efter det att en stor katastrof ödelaggt världen. Dessutom finns det någonting i luften som gör människans stämband obrukbara. I denna värld lever "The Man" (Pierre Jolivet), som genom slumpens försyn hamnar tillsammans med en gammal läkare (Jean Bouise) i ett hus belägrat av en galen mördare (Jean Reno).

Hur mycket kultstatus Le Derier Combat än har fått är det en ganska tråkig film att se. Det finns ingen dialog och regin, klippningen och skådespeleriet är emellanåt svårförstått eller bara amatörmässigt. Det är kul att ha sett filmen, men mest för att jag nu kan säga att jag sett den...

Bröllopsfotografen är väl en ganska typisk svensk komedi med mörka toner. Ulf Malmros har gjort en hel del bra film och det här är inget undantag. Men filmen är lite slätstruken och har ett mäkta töntigt slut. Bäst är Kjell Bergqvist i birollen som gav honom en guldbagge i år.

Marjane Satrapi är en iranskfödd kvinna som numera är bosatt i Frankrike. Persepolis är hennes självbiografiska serieroman. Berättelsen sträcker sig från den lilla flickans barndomsår i ett fritt Iran, genom revolutioner och krig och vidare upp i vuxen ålder och resorna ut ur hemlandet. Det är en fantastisk berättelse som blandar klockren humor med svidande satir och avgrundsdjupa sorger.

Likheterna med Art Spiegelmans Maus är många. Teckningarnas naivitet förstärker berättelsen och gör att beskrivningen av bombningar, avrättningar och tortyr över huvud taget går att ta till sig. Dessutom handlar Persepolis mycket om utanförskap. Hur klarar sig en ung kvinna i en främmande kultur? Var passar hon in? Vem är hon egentligen när hon väl återvänder till hemlandet? Var passar hon in?

Men Persepolis är gjord med hjärtat. Trots allt det hemska lyser glädje, kärlek och värme på varje sida.

The Dark Knight plockar fram den störste av all Batman-skurkar genom tiderna. Det måste varit svårt att hitta en Jokern-gestaltning att matcha Jack Nicholsons fantastiska rollprestation i den absolut första filmen. Heath Ledger, som fått så mycket cred för sin roll tack vare sin förtidiga bortgång, gör dock en klockren Joker, på ett väldigt annorlunda sätt. Det påminner ingalunda om seriens galna skojare, men är passande mörk för filmen. Aaron Eckhart som den blivande Two-face är också utmärkt.

Egentligen finns det bara ett problem med filmen, och det är den underton av amerikansk överhöghet som skiner igenom lite här och där. Inledningssekvensen då Batman reser till Hong Kong (eller vart det nu är) för att kidnappa en affärsman så han kan ställas inför rätta i USA är skrämmande likt det amerikanarna faktiskt gär i sin jag på terrorister.

Det är ganska länge sedan jag såg filmatiseringen av Khaled Hosseinis Flyga drake. En filmatisering som var hemsk och berörande. Boken är, som som sig bör, bättre än filmen. Det är en skrämmande, värmande och intressant berättelse om Afghanistan och om människor. För vi är alla lika, var vi än är födda och vilken kultur eller religion vi än tillhör.

Pascal Laugier, regissören bakom underbara Vargarnas pakt, släppte härom året en av senasate tidens mest omtalade skräckfilmer, Martyrs. Någonstans kallades den för "torture porn" vilket i stil med Saw-serien vältrar sig i brutalt och närgånget våld av grövsta klassen.

Nu är det ju så att jag själv är dels ganska äckelmagad och dels tyckte att den första Saw-filmen var briljant. Ungefär samma känslor har jag för Martyrs. Det är äckligt som fan att se folk karva i sig själva med köksknivar eller får stora häftklammrar utdragna ur skallbenet. Men värst är nog ändå det fullständigt mänskliga våldet i form av sparkar och slag, som stundtals tar över filmen helt. En bruten näsa har aldrig sett så otäck ut som på filmen huvudperson.

Ja, det här är verkligen inget för den mesige, men för de som vågar/orkar är slutet, till skillnad från vad andra verkar tycka, högst tillfredställande och klurigt.

Mina förväntningar på National Treasure var väldigt låga. Därför var det glatt överraskande att det faktiskt var en riktigt underhållande äventyrsfilm.

Storyn kretsar kring någon mytisk (eller en för filmen helt fabulerad) skatt som genom världshistorien vuxit sig större och större för att till slut landa och gömmas någonstans i USA. Nicholas Cage, vars karaktär är en halvtaskig mix av Indiana Jones och Robert Langdon, har råkat få sin familjehistoria knuten till denna fantastiska skatt och spenderar sit liv sökandes efter den.

I min jakt på fina modeller för ett planerat spel som kombinerar det bästa ur rollspel, brädspel och figurspel har jag funnit underbara Hasslefree Miniatures. De har en stor uppsättning minst sagt annorlunda figurer som går att beställa till resonabla priser.