För flera år sedan lyckades min sambo övertala mig att läsa Den som vandrar om natten av Marianne Fredriksson. Det var en underbar berättelse om familjerelationer och mystik i antikens Rom.

Ändå dröjde det ända till för bara en kort tid sedan innan jag kände lusten att ta upp ytterligare en bok av denna nyligen bortgågna författarinna. Simon och ekarna visade sig inte heller vara vilken bok som helst. Det var som om den bara stått och väntat där i bokhyllan. Väntat på att få gripa tag i mig som få, om ens några, böcker någonsin gjort tidigare. Två gånger fick jag helt lägga läsandet av den på hyllan därför att de två kamraterna Simon och Isaks liv påverkade mig så fruktansvärt starkt.

Jag antar att det som gör en bok riktigt bra inte alltid innebär att den blir lätt att läsa. Kärlek gör ont, som man brukar säga, och Simon och ekarna har gjort väldigt ont. Men det är samtidigt en berättelse vars människor jag kommer bära med mig under långtid och det är en av de få böcker jag aldrig kommer glömma (men å andra sidan förmodligen aldrig kommer klara av att läsa om).


Monstertomtens betyg: