The League of Extraordinary Gentlemen vol. 1 & 2

190960-4

För några år sedan läste jag en recension på filmen The League of Extraordinary Gentlemen. Av någon anledning minns jag tydlig och väl hur recensenten skrev att filmen saknade allt det som gjorde serien bra. 

Nu ska jag inte skriva om filmen, men efter att ha läst serien kan jag inte annat än att hålla med. Filmen gick an, men serien är makalös.  

Det bör redan nu sägas att serien än så länge getts ut i två volymer med sex avsnitt i vardera. Själv har jag dock läst lösnummersversionen av serien, så som den ursprungligen såldes i tidningsståndet. Till 2008 planeras en tredje volym en än så länge ligger omfånget på runt 350 om man inkluderar de mäskliga texterna och sekelskiftesreklamen . Räknar man rena seriesidor är det nog bara dryga hälften. 

Skaparna bakom serien är två gamla rävar inom den engelska serievärlden. Manusförfattaren är det skäggiga geniet Alan Moore, som även skrivit manus till andra storsäljare så som V for Vendetta, och From Hell. Onekligen går det en trend att filmatisera Alan Moores serier, nu när till och med Watchmen ska filmatiseras (något som känns lika omöjligt som Sagan om ringen för några år sedan) och Moores karaktär Constantine fått sin egen utmärkta rulle. 

Tecknaren är Kevin O?Neill, vars arbete med Nemesis the Warlock är det som är mest känt för mig i alla fall.

The League of Extraordinary Gentlemen handlar om hur brittiska underrättelsetjänsten i slutet av 1800-talet samlar ihop en grupp märkliga individer för att bekämpa brott mot rikets säkerhet som går utöver det normala. De första kapitlen i Volym ett handlar således om hur Mina Murray, frånskild hustru till Jonathan Harker och illa tilltygad av? ja, vem då, reser jorden runt tillsammans med kapten Nemo för att samla in gruppen. På ett hem för unga flickor finner man den våltäktsbenägna osynlige mannen, i Notre Dame hämtar man  dr. Jekyl/mr. Hyde och på en opiumbar i Calcutta finner man den åldrade äventyraren Quatermaine (spelad av Sean Connery i filmen). Resten av volym ett en rad mindre äventyr som alla binds ihop med en gemensam skurk i slutet: Ingen mindre än Sherlock Holmes egen nemesis Professor Moriarty. 

I Volym två presenteras på ett makalöst sätt nästa gäng skurkar: De monstruösa marsianerna som med hjälp av ?tripods? invaderar jorden i H.G. Wells Världarnas Krig. Självklart lyckas "The League of Extraordinary Gentlemen" rädda världen från undergång, men denna gången med hjälp av en annan Wells-karaktär. 

Och det är just så här Alan Moore skriver sitt manus, komplicerat, twistat och med myriader anknytningar till viktoriansk litteratur. När jag började läsa serien hade jag en ?walkthrough? bredvid mig som ruta för ruta förklarade de små detaljerna och vad de betydde. Snart insåg jag dock att det skulle ta alldeles för långtid att läsa serien på det sättet, varvid jag fick nöja mig med de små igenkänningsglimtar jag skaffat mig genom mitt litteraturintresse. 

Moore själv svarar i en brevspalt på kritiken att bara ytterst få egentligen ser hela djupet i hans serie att glädjen ska ligga i just insikten att just jag kanske är en av få som fattar vad det egentligen handlar om. Hmm? klurigt värre. Men efter att ha läst serien håller jag fullständigt med, samtidigt som jag gråter en liten skvätt varje gång en uppenbar detaljs betydelse undslipper mig. 

Själva storyn är således egentligen inte särskilt avancerad utan mer en lek med litterära karaktärer, händelser och detaljer. Den går egentligen inte att jämföra med till exempel Watchmen, som på något sätt var mer genuint detaljrik. Samtidigt värmer ?The League? in i själen. Karaktärerna känns mer levande än de var i originalen och man fastnar snabbt vid deras olika bisarra personligheter. Bortser man från att Moore vältrar sig i pretentioner när han berättar sin historia, eller kanske än bättre skrattar med honom i okunnighet, blir historien en upplevelse i sig. 

Tecknarstilen sedan, är något mindre komplicerad än vad själva storyn är. O?Neill använder enkla figurer och klara rena färger för att skapa välkomponerade sidor som ibland rullar över åt Toulouse-Lautrec. Vilket i och för sig inte är något negativt och förmodligen medvetet. Stilen är således trivsam men ibland brister den. Särskilt i de vackra helsidesbilderna saknas det där lilla extra, som hade gjort att enkelheten kändes avsiktlig inte påtvingad.  Samtidigt finns det helt makalösa rutor och sidor som väger upp bristerna. Här är ett av mina favoritexempel, som jag hade som skrivbordsunderlägg i ett par månader:

190960-4


Förutom själva serien innehåller volym ett en novell kallad Allan and the Sundered Veil som handlar om hur Quatermain reser på en magisk  resa tillsammans med Randolph Carter och huvudpersonen i H.G. Wells Tidsmaskinen. Här växte verkligen prettot inom mig till stora proportioner eftersom jag kände igen mig mer än en gång. För alla älskare av Lovecraft är novellen ett måste, även om man inte vill läsa serien. 

Volym två innehåller en annan form av text kallad The New Travellers Almanac som  tar med läsaren på olika magiska och mystiska sevärdheter världen över. Personligen tyckte jag att denna text innehöll för mycket blaj-blaj och orkade faktiskt inte ens ta mig utanför Europa. Kanske en annan gång. 

Helhetsintrycket är således lite spretigt och jag rekommenderar läsaren att hålla sig huvudsakligen till själva serien. Man läser den snabbt men tack vare detaljnivån och de härliga bilderna kan den läsas om flera gånger. Slutbetyget är fyra något vinglande monstertomtar där den femte druttat på ända. 


Nyfiken på filmen? Kolla in IMDb.
Tecknaren Kevin O?Neill.
Manusförfattaren Allan More.


Namn:
Kom ihåg mig!
Länk:

Kommentar:

RSS 2.0