Efter en lång dags vandirng (!?!) orkade jag inte annat än att plocka fram en bra rulle och däcka framför skärmen. Förstahandsvalet var Mimic 2, men efter en kort inledning insåg jag att jag redan sett den, och att den förmodligen var riktigt dålig, eftersom jag inte kom ihåg någoning.

Istället plockade jag fram 2009: Lost memories, en film jag definitivt inte hade stora förväntningar på. Jag hade ett vagt minne av dåliga recensioner i bakhuvudet och mitt senaste möte med koreansk film gick inget vidare.

Gissa om jag blev förvånad!

Filmen inleds med en kort genomgång av Japans historia fram till 2009. En alternativ historia! I 2009: Lost memories allierade sig nämligen Japan med USA under Andra världskriget och därmed kunde man obehindrat fortsätta sina imperialistiska ambitioner. När filmen sedan börjar på allvar utspelar den sig i ett före detta Korea, numer en del av Japan.

Actionsekvenserna i 2009: Lost memories är bland de bästa jag sett. Våldet är rått och snabbt, välkoreograferat och realistiskt (well...). Samtidigt finns det mycket blod, giganstiska vapen och säkert upp emot hundra personer som mejas ner på ett eller annat sätt. Brutalt men otroligt underhållande.

Filmen hade klarat sig på bara sin action, men det finns mer! Som titeln antyder, och inledningen bevisar, rör man sig i gränslandet till science-fiction. Utan att avslöja för mycket kastas filmen efter någon timme långt över denna gräns. Jag minns att jag tänkte: "Åh, tusan. Nu sjönk den från en fyr-femma till en trea". Men snart insåg jag att även detta drag (återigen, svårt att skriva utan att avslöja twisten) hjälpte filmen än närmare fulländning.

Som om inte detta vore nog har 2009: Lost memories paraleller till dagens samhälle. Poliserna som tillhör JBI, Japanese Bureau of Investigation, är skoningslösa och kalla och Japan bedriver en kraftig kulturimperialism, vilken framstår tydligast i kontrasten mellan huvudpersonen, som är korean, och hans bäste vän, som är japan. En scen som växlar mellan högtidsfirande japaner och koreanska rebeller som skjuts ihjäl är ett filmiskt mästerverk som jag aldrig kommer glömma. Samtidigt som det berör är det ett finger åt västvärden i allmänhet och USA i synnerhet. Folk dör utan att vi bryr oss!

Regissören, och debutanten, Si-myung Lee har verkligen klämt ut sista droppen ur en liten budget. Enda gången det märks är när de stora  explosionerna (tänk helikoptrar och tankerfartyg som omvandlas till brinnande moln och fritt flygande atomer) ser ut som det de faktiskt är: miniatyrer som sprängs i slow motion. I huvudrollen har man fått med den välkände skådespelaren Dong-kun Jang, som till och med lärde sig japanska för rollen. Så gott som alla andra roller har besatts med passande och duktiga skådisar. Ingen känns överflödig eller anonym.

Sammanfattnigsvis vill jag försvara fyra stolta och en rullstolsbunden monstertomten (han är stolt han också förresten) med att 2009: Lost memories har ett intelligent manus, bra skådisar, vågar ta ut svängarna, grym action, bra skådisar (alla asiater ser inte likadana ut) och paralellerna till verkligheten.


Kolla gärna in filmen på IMDb.